Från pandemihjältar till public enemy
Efter pandemin fick vi höra att vårdskulden hade ökat. Vårdpersonalens ordinarie arbetsbörda hade vuxit under tiden. Vi slet ihjäl oss i och med pandemin, på grund av en rejält vingklippt vård. Nu har vi även fått lära oss att vårdkonflikten är vårt fel och att vi är samhällsfarliga.
Som anställd och verksam i Region Skåne sedan 1999 har jag varit med på hela resan mot den havererade vårdapparat vi i dag har. Erfarna kollegor gick i pension utan att ersättas. Ledningen smög här in en ökad arbetsbelastning när tio blev nio men fortfarande arbetade för tio. Efter en tid så blev nio bara åtta men jobbade för tio. Sedan infördes anställningsstopp för att rädda den redan åtstramade budgeten. En av de åtta sa upp sig och lämnade vården helt. Nu ville de sju att något skulle göras åt saken men det var omöjligt på grund av anställningsstoppet. De sju sprang nu för elva på grund av den ökande befolkningen. Sjukskrivningarna bland de sju steg och vårdplatser drogs in. Det började bli ansträngt på sjukhusens akutmottagningar när det blev tvärstopp i patientflödet vidare upp till vårdavdelningarna och operationsköerna ökade av samma vårdplatsbrist.
Hyrpersonal skulle nu rädda vården, tänkte regionerna. Verksamheterna varnade för att deras närvaro var både mer kostsam och inte bidrog till kontinuitet och utveckling och på sikt skulle det leda till personalflykt om inte ordinarie personal kompenserades lönemässigt till samma nivåer.
Helt utan insikt om orsaken till flyende personal valde ledningen köra på med ett lönemässigt A och B lag. De sju som var kvar protesterade varav två slutade. Nu var det fem ordinarie kvar och tre dyra hyrkollegor men behovet låg nu på tolv. Här kom något annan på att pensionerade och trötta före detta kollegor skulle lockas tillbaka som ett billigare alternativ till hyrpersonalen, fortfarande inte en tanke på att kompensera de ordinarie så de stannade.
Till saken hör att ordinarie personal sedan en lång tid tillbaka både arbetat övertid och dubbla pass. Slitna, trötta och besvikna på de ständiga käftsmällarna vid den årliga lönerevisionen började även de mest plikttrogna att skruva på sig.
Nyligen kom regionledningarna på att hyrpersonal inte var bra och ivrigt påhejade av SKR kastades dessa kollegor ut. Ingen fungerande plan B fanns och det påstods vara för ”personalens och vårdkvalitetens bästa”. En normalbegåvad förstår ju att det riktiga skälet var budget. Givetvis protesterade ordinarie personal, de var ju en garant för att en viss återhämtning var möjlig. Detta bemöttes med att det ”kunde bli lite mer ansträngt på sina håll”. Inget om att det var samhällsfarligt.
”Välfungerande verksamheter läggs ner, personal flyttas runt mot sin vilja, det som fungerar havereras för att någon klåfingrig administratör inte förstår konsekvenserna av sina beslut.”Anders Lundius
Det är cyniskt att påstå Vårdförbundets åtgärder är samhällsfarliga.
Vårdkonflikten har pågått i Sverige under decennier och består i att utbud och efterfrågan inte matchar varandra. Välfungerande verksamheter läggs ner, personal flyttas runt mot sin vilja, det som fungerar havereras för att någon klåfingrig administratör inte förstår konsekvenserna av sina beslut. Politikerna byter plats, nya tar vid och skyller på föregående talare och kommer undan med att fortsätta söndra och härska utan en tanke på konsekvenserna. Det är politikerna som står för samhällsfaran, inte den trogna skara som arbetar av vårdskulden.
Om det anses samhällsfarligt att vi inte går till jobbet så är det ju omvänt att vi är samhällsviktiga när vi går till jobbet.
Ge oss arbetsro och betala oss vad vi är värda så sköter vi resten! Det räcker nu!
Anders Lundius, anestesisjuksköterska Region Skåne
