Finstämt och normbrytande – Matilde Villegas Wistrands debut imponerar
Orangeriet
Författare: Matilde Villegas Wistrand
Förlag: Modernista
Helt vanliga människor. Stöttande familj och vänner, ingen antagonist, ingen stor resa eller uppdrag att bege sig ut på. Att det kan vara så upplyftande och fint.
Självklart är varken Uno, Vanja, Bo eller Aino helt vanliga människor, utan ovanliga på det sätt som vanliga människor är. Den stora resan, det är livet. Och antagonisten döden i form av en bilolycka.
Uno har haft änglavakt, säger personalen på sjukhuset. Världens rövigaste ängel i så fall, tänker han själv, som lämnade honom med en halv förälder och en förpackning ångestdämpande. För pappan kan inte längre gå och mamman är borta.
Berättelsen startar när femtonåringen hämtas från sjukhuset av grannfamiljen. Alla vill väl men ingen vet hur det här nya ska hanteras. Uno försöker lära sig att sörja. Behålla något slags värdighet i den inre paniken och overkligheten. Som att äta taco utan att söla.
”Det är stillsamt, men handlar om stora skeenden. Språkligt finstämt, med lekfulla liknelser och viktiga detaljer.”
Ännu svårare blir det när pappa Bo kommer hem, i rullstol. Den ynkliga människan känns inte som Unos pappa. Han vill inte se. De kan inte prata med varandra. Dessutom: hur ska det gå med allt, med jordbruket, vad är Unos ansvar? Han förtränger, flyr, men vardagen, gården och skolan tränger sig på.
En till sak att vänja sig vid är att ha främmande människor hemma. Den personliga assistenten Vanja, med blått hår och tatuerade solstrålar, är knappt mer än en tonåring själv. Men hon vet hur det är att ta ansvar för en sjuk förälder. Mamman Aino har schizofreni.
Berättarrösterna är personliga. Flera av Ainos korta kapitel är lyrik, Vanja är mer intensiv och rörig. Bo återvänder till det som varit; hur han mötte kärleken i Argentina, Uno som barn, när allt var enklare. Huvudpersonen själv är grubblande, queer och ännu inte bekväm med det.
Det är stillsamt, men handlar om stora skeenden. Språkligt finstämt, med lekfulla liknelser och viktiga detaljer, som att Uno inte längre kan tänka på sin pappa som ”pappa” utan ”mannen som är min pappa”, senare bara ”Bo”. Fullt av personer som är normbrytare, synligt och osynligt, men utan att definieras av det.
”Orangeriet” är Matilde Villegas Wistrands debut, men visades upp för världen i novellform första gången som vinnare av Lilla Augustpriset redan 2014. Jag är övertygad om att författaren kommer att höra talas om sig igen – och i olika format.
Matilde Villegas Wistrand
Född 1994, bor i Malmö.
Vann Lilla Augustpriset 2014 med novellen ”Orangeriet”, och juryns ordförande tyckte att hon skulle utveckla historien till en roman. Hon har gått Litterär gestaltning på Valand i Göteborg. Samtidigt har hon utbildat sig till och jobbar som sjuksköterska.
