DCA-avtalet avslöjar fördomar om USA
DCA-avtalet antogs i riksdagen under tisdagskvällen. DCA står för Defence Cooperation Agreement och utgör egentligen förutsättningen för att Natos artikel 5 ska bli effektiv. Det vill säga, att andra länder, och USA, snabbt ska kunna komma till Sveriges undsättning vid behov. Avtalet kan läsas av alla på regeringens hemsida. Redan i andra punkten i första artikeln skrivs: ”All verksamhet som omfattas av detta avtal ska bedrivas med full respekt för Sveriges suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på svenskt territorium.”
Ett sådant avtal måste naturligtvis finnas på plats, med alla de olika funktioner som krävs för komplicerade operationer. Men kritikerna som gått i spinn tolkar avtalet till något helt annat; som att USA skulle använda avtalet för att på ett omfattande vis ta svensk mark i anspråk till vardags. Men USA har 800 baser i världen. Då kanske det inte blir så våldsamt mycket resurser över för exempelvis Ronneby.
Likadant anges att amerikanska styrkor tillfälligtvis ska kunna ges tillträde till privat eller allmän mark, efter att en begäran lämnats till försvarsdepartementet. Kostnader för eventuell barnomsorg och vård ska USA stå för.
Det har även nämnts att soldater och deras anhöriga inte ska behöva visum för att resa in i Sverige. Nej, det är ju ganska givet, om man funderar ett varv till. Hur skulle det fungera vid akut situation? Skulle man kräva viseringar då? Likaså är det inte troligt att USA skulle insistera på att få döma enligt sin lag i ett annat Natoland. Sådana kontroverser sker ofta med länder utan starka rättsstater (Studio ett, 18 juni).
Debatten har varit full av sådana missuppfattningar, ja, kanske även av ren desinformation kring vad avtalet egentligen innebär.
Samtidigt finns det legitima frågor att resa, både små och de av större art. Vad förväntas en berörd kommun ställa upp med? Vad förväntas räddningstjänsterna göra för insatser? Detta lär visa sig med tiden, men för en redan hårt pressad kommunsektor blir dessa frågor mycket reella och angelägna, eftersom allt till sist ska handhas av en enskild, säkerligen redan överbelastad, handläggare.
Sedan gäller det den stora frågan, om kärnvapen på svensk mark. Även om det inte under några omständigheter kan ske utan den svenska regeringens godkännande, och även om det inte finns något som tyder på att USA skulle vara intresserat av det, så hade det känts bättre med en paragraf som hanterat frågan. Om inte annat så för att kunna visa det för svenska folket.
Så låt oss alltså frisera debatten en aning. Det är inte USA eller eventuella amerikanska soldater som utgör hotet mot Sverige. Hotet utgörs av kriminella stater som Ryssland, och av terrorceller av allehanda -ismer. Ibland tappas det viktiga fokuset i en uppskruvad debatt. Och det är bara till gagn för nämnda stater och terrorceller.
