Alfons Carlsson: Det är lätt att bli extrem
Mitt politiska engagemang började te sig när jag var runt 13 år. Det började som det nästan alltid gör, en specifik fråga som därefter formar framtida ideologiska tendenser. Min sådan fråga var anti-nationalismen. Detta var vid tiden då SD började bli ett reellt hot, så det var inte konstigt att just SD:s huvudfråga blev min antites. Med en dåvarande familjemedlem med rötter i syndikalisterna som gärna talade om för mig vad hen tyckte om borgerligheten riktades mina åsikter vänsterut, extremt vänsterut. Jag önskade mig kommunistiska manifestet och tog del av Youtube-klipp som grovt kritiserade borgerligheten.
Jag gick ned i det som brukar kallas ett “rabbit hole” och formade hela min politik på ett par extrema internetpersonligheter. Extrem socialism var den enda åsikten som jag ansåg vara acceptabel, resterande ideologier var onda.
Till slut tog jag mig ur extremistträsket, i stället för att mötas med hån när politik diskuterades, vilket bara leder till att man gräver ner sin position djupare, möttes jag av genuina diskussioner av välvilja. I stället för att se sig själv som en politisk paria var jag en del av diskussionerna, och det tog inte lång tid för mig att anta mindre extrema synsätt på mina meningsmotståndare. Allt som krävdes var att polare, familjemedlemmar och lärare utsatte mig för andra åsikter, och hjälpte mig att förstå dem. Utan dessa finns det risk att jag fortfarande varit fast i extremismen.
”Det är otroligt lätt att falla ner i en grop av extrema värderingar, särskilt på sociala medier.”
Det är otroligt lätt att falla ner i en grop av extrema värderingar, särskilt på sociala medier. Det börjar med ett klipp som man gillar, sedan rekommenderas liknande videos i ens flöde och sedan har man fastnat i en ekokammare, där ingen avvikande åsikt än den extrema gruppen man är med i uttrycks. När man väl assimileras i en extrem grupp kan det vara otroligt jobbigt att ta sig ut. Man klappar varandra på ryggen och ställer sig emot en gemensam fiende. Grupptrycket blir otroligt påfrestande. Det är extra viktigt att vi möter, diskuterar med och bjuder in de här grupperna till andra gemenskaper. Att lämna dem utanför kommer bara att radikalisera dem mer.
Man får lov att vara extremist. Oavsett om det handlar om godhjärtat naivitet eller missriktat hat så har jag förståelse för det, så länge man inte är våldsam så klart. Det är vår gemensamma uppgift att se till att ingen känner sig knuffad ut till politikens och samhällets ytterkanter. Så om ni ser någon med extrema värderingar, prata med dem, ha förståelse för det de säger men erbjud alternativa åsikter. Behandla dem som vanliga människor, för även extremister är människor.
