Sverige måste kunna se nyktert på sin förmåga
Debatten om Sveriges civila beredskap tog rejäl fart i vintras, när civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin (M) höll sitt uppmärksammade tal på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Ministerns tal rymde en rad angelägna frågor till både myndigheter och privatpersoner, om vilka förberedelser som vidtagits i händelse av krig.
Denna debatt har länge varit yrvaken i Sverige. Frågor har dykt upp om allt från skyddsrummet i hyreshuset, till vem som hjälper min mamma på boendet och vad jag själv ska göra om något händer. Det är inte konstigt att det blir så, givet den verklighet Sverige har befunnit sig i de senaste 30 åren. Däremot är det viktigt att folk förstår att det är dags att vässa kunskaperna kring plikt och det egna ansvaret. Landet Sverige brukade som bekant vara mycket bra på detta.
För någon vecka sedan skrev Magnus Karlsson, professor, i Dagens Nyheter under rubriken ”Sveriges beredskap ska inte underskattas”. Han argumenterar att debatten om Sveriges beredskap är snedvriden, att det är dags att sluta prata om trögrörliga system, försvarsovilja och en fredsskadad befolkning, och istället inse vad Sverige har som är unikt. Han pekar på att nio av tio svenskar är beredda att försvara Sverige, att vi är vana att organisera oss och att tillit mellan medborgarna är hög, samt korruptionen låg.
Allt detta är vällovligt och bra. Balansen mellan rak kritik mot brister i ett system, och undergrävande av den allmänna moralen, kan som bekant vara hårfin. Självklart ska Sverige inte fastna i ett självspäkande mantra. Det är vare sig konstruktivt eller speciellt uppbyggligt. Samtidigt måste vi se att bristerna på området faktiskt är oroande stora. Det handlar inte alls om att befolkningen är försvarsovillig - utan om att det av faktiska skäl tar lång tid att bygga upp ett fungerande och välövat system. Det har att göra med rena praktikaliteter, som att länsstyrelserna och kommunerna ska hinna med. Ofta saknas både personal och tid - och när personal utbildat sig kanske de försvinner och tar kompetensen med sig.
”Självklart ska Sverige inte fastna i ett självspäkande mantra.”
Magnus Karlsson pekar på att svenskar är vana att organisera sig. Det stämmer, men - och detta är kanske det viktigaste av allt - många fler måste också inse vikten av att organisera sig i civilförsvarets alla organisationer, inte bara Hemvärnet. Allmänheten har dessutom fortfarande ett massivt informationsbehov, om allt från vilka källor man hämtar krisinformation ifrån, till hur man tar hand om sig själv och sina närmaste, till vad civilförsvarsplikten egentligen innebär. Kunskapsnivåerna måste höjas, både bland kriskommunikatörer bland befolkningen i stort.
2022 fattades beslut om en ny civilorganisation i Sverige. Ett fungerande civilförsvar byggs dock inte på beslut utan praktiska kunskaper: att varje person eller åtminstone enhet i systemet väl vet sin plats och vad som ska göras om något händer. Här finns det bara en sak som gäller: övning och konkreta åtgärder för att kunna fullfölja dessa grundläggande uppgifter.
Så - grundförutsättningarna har vi på plats, precis som Magnus Karlsson pekar på. Men vi måste också kunna se nyktert på situationen, att vi har en omfattande hemläxa att göra. Utan att för den skull falla i fällan att vi undergräver oss själva.
