Regionen blöder inte - den lider av brusten aorta
I onsdags beslutade regionfullmäktige att införa anställningsstopp. Genom detta, och en omstrukturering av verksamheten, vill regionledningen knappa in något av de 495 miljoner kronor som nu saknas i plånboken. Samtidigt säger Robert Lindén (SD) att det inte ska gå ut över vården.
Här är ett stalltips: Det kommer inte att fungera. Det gör det nämligen inte när skatteunderlaget krymper samtidigt som behovet av vård ökar. Och den som händelsevis vill dra fram kortet att höja skatten - det fungerar inte det heller. Eftersom skatterna i Sverige inte har varit låga så länge någon av oss kan minnas, kan vi snabbt konstatera problemet inte ligger där. Nej, problemet är att politiker inte kan bedriva vård. Har aldrig kunnat, kommer aldrig att kunna.
Vi vill gärna bistå med en kort historisk tillbakablick för att styrka detta påstående. 2009 gick dåvarande landstinget back med 63 miljoner. Detta ansågs bekymmersamt och pannor rynkades. Under 2010 växte underskottet till 260 miljoner, vilket var 100 miljoner mer än vad ledningen hade räknat med. 2011 beviljades landstingsstyrelsen inte ansvarsfrihet. Den socialdemokratiska regionledningen fick tillsammans med V och MP löpa gatlopp i medierna. ”Landstinget blöder” skrev BLT då.
Vad ska man då kalla dagens läge, tretton år senare? En rupterad aorta?
Under lång tid har svensk sjukvård gått på knäna. Personalen stressar ihjäl sig. Ett ohållbart arbetstempo kombinerat med relativ låga löner är ingen framgångsfaktor. I och med vårdföretagens inträde på marknaden har överutnyttjad vårdpersonal dragit den naturliga slutsatsen att lämna den offentliga arbetsgivaren. På det viset kan man få både bättre betalt och bättre arbetsvillkor. Vem skulle inte ta den chansen?
I somras tillsatte regeringen en utredning för att se över möjligheten att överföra vården till ett statligt huvudmannaskap. Den ska vara färdig i juni nästa år. Det finns mycket som talar för den lösningen. I och med urbaniseringen kan regionerna naturligt nog inte ge likvärdig vård längre, skatteunderlaget krymper, vårdbehovet ökar. Och om lösningen vore att höja skatterna skulle Sverige, som sagt, inte haft några problem vid det här laget. Det här belägenheten kan vi inte beskatta oss ur. Det konstaterades för övrigt redan på den tiden, i många ekonomiska rapporter.
Även 2010 gjordes en omorganisation av landstinget - och det infördes anställningsstopp - i ett försök att hejda pengaflödet. Hur det gick med den saken vet vi nu.
Dagens vårdsystem har nått vägs ände.
