”S i Olofström skulle behöva en ordentlig genusutbildning”
Jag förstår att det är obekvämt när sanningar kommer fram i dagen. Att det finns manliga maktstrukturer i samhället och så även i Olofström är det nog ingen som tvekar om, utom då möjligen insändarskribenterna som kallar sig S-kvinnor. S i Olofström skulle behöva en ordentlig genusutbildning.
Fakta talar sitt tydliga språk. De mest inflytelserika posterna i Olofströms kommun innehas av en klar majoritet av män. Under min tid var sju av tio i ordföranden män och dessutom var sju av tio pensionärer. De två kvinnorna var ordförande i de mindre nämnderna, sett till budget och antal anställda. Männen styr de båda stora kommunala bolagen och i de styrelserna är det mycket låg andel kvinnliga ledamöter. I näringslivsbolaget var jag i flera år den enda kvinnan och dessutom den enda under 65 år.
Det här är inget unikt för Olofström. Det ser tyvärr ut så på många håll. Fler kvinnor i politiken är ingen garanti för en mer jämställd fördelning av makten. Inte så länge den informella makten fortsätter vila på manliga maktstrukturer. Under 60- och 70-talen byggdes en starkt patriarkal, hierarkisk och auktoritär kultur upp i många kommuner. I kommuner där ett parti länge dominerat så finns det ofta manliga makteliter inom det styrande partiet. Maktpositionen bibehålls genom strategisk nominering. Det är tyvärr inte ovanligt att både kvinnor och män hjälps åt att upprätthålla strukturerna. Och allt detta finns det forskning på.
Det som hänt mig kan självklart ses ur olika perspektiv. I stora drag bottnar det i konflikter mellan tradition och förnyelse, manligt och kvinnligt samt professionalism och inkompetens. Jag har velat se förnyelse i partiets arbetssätt och en bättre fördelning av de politiska uppdragen avseende både kön, ålder och bakgrund, ja. Men det insändarskribenterna påstår är befängt. Jag har bevisligen inte avsatt en enda person. Däremot blev jag själv, under högst odemokratiska former, avsatt av en liten maktgrupp på självaste 1 maj. Det är resultatet av ett inkompetent ledarskap som nu har splittrat partiet itu. Däri ligger det verkliga problemet. Dessutom finns några (manliga) ordföranden som har uppvisat ett osunt beteende; något som partiet allt för länge accepterat. Det handlar om maktfullkomlighet, härskartekniker, tystnadskultur och fixande och trixande.
Jag tycker Olofström förtjänar bättre än så. Det måste finnas en gräns för vad som kan accepteras. Kanske har insändarskribenterna nu dåligt samvete och försöker försvara den orättfärdiga process som varit. Jag hoppas att de med tiden också kan lyfta blicken och se det som hänt med mer öppna sinnen. För utan synliggörande ingen förändring. Och förändring behövs.
Sara Rudolfsson (S), tidigare kommunalråd Olofström
