Sydostlänken kommer inte att rädda Blekinge

Att regeringen, efter sju förseningar och åtta tveksamheter till slut gav klartecken för Sydostlänken, är naturligtvis högst välkommet i Blekinge och har fått några att unisont jubla, samt en eller annan att ta åt sig äran för beslutet. Men Sydostlänken är inget ”Sesam öppna dig” för Blekinge; några skatter likt dem i den klassiska sagan finns inte att hämta i de framtida godsvagnarna. I euforin över det positiva beskedet tycks villkoren för detta helt ha glömts bort. De stavas med röda siffror. 900 miljoner för regionen. 400 för Karlshamn. Dessutom är starten för projektet utsträckt ända till 2029 och försedd med brasklappen ”möjlig byggstart”.

Mycket kan hända dessförinnan. Kostnadsökningarna brukar inte ta semester. Det dröjer alltså långt in på nästa decennium innan projektet är förverkligat.

Regionen har nu ett underskott, som närmar sig 600 miljoner. Och kommunen med skandalhuset på Östra piren är nästan så långt ifrån solvent man kan vara.

Var finns då pengarna till Sydostlänken? Skall de tas från sjukvården, där dystra framtidsmoln sedan länge tornat upp sig? Har makthavarna i Karlshamn några kort i rockärmarna? De som ännu inte har berättat hur den nya brandstationen skall finansieras? Eller vattenverket i Asarum, jämte nödvändiga och mycket dyra VA-investeringar i centrum, för att nämna ett par exempel.

Det vore därför klokt av dem, som nu bekräftar varandra och upphöjer sin egen roll bakom järnvägsbeslutet, att närmare fundera över dessa krassa ekonomiska realiteter. Luftiga paroller och framtidsdrömmar som ett ”starkt och blomstrande Blekinge” med uppmaningar till ”samarbete för att stärka tillväxten och utveckla” länet har vi hört i överflöd. Men stagnationen i Blekinge fortsätter utan att låta sig påverkas.

Sparbankens chef i Karlshamn, som häromdagen hade satt orden på pränt i denna tidning (24/8), bör påminnas om att det ibland inte alls hjälper att ”kroka arm på riktigt” och sätta sin lit till den lokala kraften.

Krokade arm fysiskt på marken till huset på Östra piren, vilket skulle bli det ”viktigaste steget i Karlshamns utveckling på flera hundra år” (BLT 16/3 2020), gjorde nämligen ett stort antal företagare. Den främste förespråkaren bland dem var nämligen helt säker på att ”vi bara på något år har fyllt upp med nya bolag och anställda och fått mängder med nya invånare i Karlshamn” (Gilla Karlshamns hemsida).

Nu är samma hus i stället den största ekonomiska skandalen någonsin i kommunen med 600 miljoner i röda siffror. Pengar som behövs till den nya bangården och andra nämnda investeringar. Den i medierna förevigade kollektiva armkroken lär i dag knappast återfinnas inramad på någon av deltagarnas salongsmöbler.

Och de 100-120 miljoner, som Sparbankens obegripliga flytt till skandalhuset kostar, borde i stället - som specialdestinerade och med särskilt förmånliga ränte- och amorteringsvillkor - ha erbjudits personer med friska och inspirerande företagaridéer.

Personer, helst med hjärtat i Karlshamn och Blekinge, som vill och vågar satsa på det nya och oprövade och bland vilka kanske några tidigare tvingats med oförrättat ärende vända på klacken i bankdörren. Att, som bankchefen gör, luta sig emot fallande inflation och förväntad räntesänkning från Riksbanken är att frånhända sig egna initiativ på räntemarknaden för att i verkligheten omsätta de vackra orden om betydelsen av ”fler lokala hållbara projekt” och därmed försöka stoppa vårt läns kräftgång. För detta krävs pengar, vilja och lokalt engagemang.

Vad vi vet säkert är att pengar finns i banken.

Bengt Olof Dike