Hur man hittar nålen i höstacken
Ju ovanligare vi tror att någonting är, desto mindre är sannolikheten att vi upptäcker saken när den väl dyker upp. Det är därför som en radiolog som går igenom tiotusentals mammografibilder i jakten på någon enstaka tumör lätt kan bomma. Det är därför som en säkerhetskontrollant på flygplatsen kan missa en pistol som plötsligt dyker upp i den trehundramiljonte genomlysta handväskan.
– Om du söker efter 20 skjutvapen bland 40 väskor kommer du att hitta fler än om du söker efter lika många vapen bland 2 000 väskor, säger Jeremy Wolfe vid Harvard Medical School.
Jeremy Wolfe och hans kollega Michael Van Wert vid Visual Attention Lab (ungefär Synuppmärksamhetslaboratoriet) vid Brigham and Women's Hospital i Cambridge, USA, beslöt sig för att gå till botten med fenomenet. Är det så att vi helt enkelt blir uttråkade och slarviga när vi letar efter någonting där utsikterna till jaktlycka är små? Delvis kan det vara så, men är förmodligen inte hela sanningen, av resultaten att döma (Current Biology 20100126).
De båda forskarna gjorde olika experiment med frivilliga försöksdeltagare. De lät dem titta på bilder av packade väskor, genomlysta som vid säkerhetskontrollen på en flygplats. Uppdraget var att söka efter knivar och skjutvapen och det gällde att hitta dem så snabbt som möjligt.
Deltagarna kunde knappast nicka till vid sina skärmar, uppgifterna var mycket koncentrationskrävande. I ett experiment förekom vapen antingen ofta eller sällan i olika bildserier. När vapen fanns i hälften av väskorna missade deltagarna dem lite mer än var tjugonde gång, eller i sju procent av fallen. När vapen förekom mer sällan, i två väskor av hundra, missade deltagarna tre vapen av tio.
Det ska sägas att försökspersonerna hade väldigt mycket mindre tid på sig för varje uppgift än en vanlig bagagekontrollant. Men blotta vetskapen om att sannolikheten för vapen var förhöjd skärpte deltagarnas varseblivningsförmåga.
En analogi kan vara att det är lättare att upptäcka gula kantareller i mossan om vi vet att vi är på goda svampmarker, men om blicken faller på samma kantareller när vi inte räknar med att kunna hitta dem är risken större att vi bara går förbi utan att reagera.
Enligt Wolfe och Van Wert är det ur ett evolutionärt perspektiv fullt logiskt att vi är sämre på att hitta saker på ställen där utsikterna att de finns är små. Det är inte meningen att vi ska ägna tid och energi åt att exempelvis leta efter blåbär mitt på en äng, vi ska söka oss till blåbärsriset i skogen där chansen att få någonting i magen är betydligt större.
När radiologen inte regerar på tumören som fotograferades i den rutinmässiga jakten på cancer är han eller hon således fullt mänsklig. Sjukvården kan minska denna risk genom att låta fler personer granska varje bild, men Wolfe och Van Wert har ett annat förslag på hur säkerheten kan höjas i liknande situationer. Deras hypotes är att människans varseblivningsförmåga kan skärpas betydligt om varje arbetspass inleds med några minuters simulerad träning, där personalen får gå igenom bilder där tumörer eller vapen förekommer oftare än i verkligheten. Forskarna räknar med att effekten kan hålla i sig i cirka 30 minuter, men hur det är med den saken får framtida experiment visa.
(TT)
