Alakoski vill bli läst i fängelset
Småtjuven står i centrum i hennes nya roman. Susanna Alakoski hoppas på att bli läst i landets fängelser.
Susanna Alakoski skrattar men ändå inte. Hennes debutroman "Svinalängorna" nådde människor som vanligtvis aldrig läser eller går på bibliotek.
Berättelsen om en flickas uppväxt i ett alkoholisthem i Ystad på 1970-talet fick en ensam och rullstolsbunden 92-åring kvinna att släpa sig till biblioteket för första gången på 40 år. Hon hade läst en roman vars författare hon absolut ville träffa.
"Håpas du trifs bra i fengelset" heter den nya romanen som på sätt och vis kan läsas som en fri fortsättning, även om den inte är tänkt som en sådan.
Barnen till ett missbrukande finskt invandrarpar växer upp, men till helt olika liv. Som barn har Anni flera gånger cyklat till sjukhuset för att hälsa på sin mamma vars olyckliga liv ännu en gång landat i ett självmordsförsök.
Som vuxen blir Anni socialarbetare med jobb, sambo och unge. Hennes älskade bror Sammi däremot vandrar en snitslad bana från observationsklass till sprit, hasch och heroin.
Just obs-klassplaceringen framstår som en brännmärkning av ett oroligt om än begåvat barn, men Susanna Alakoski aktar sig noga för att enkelt svara på frågan varför Anni klarar sig och inte hennes bror.
Den nya romanen är bitvis skriven som en inre monolog, ibland med prosalyriska avsnitt. Den personliga upplevelsen av fattigdom och utsatthet bultar under texten som bärs fram av raseri och förtvivlan.
Raseri över att drogmissbrukare som kämpat och gjort sitt yttersta, som till slut blivit nyktra och gjort sig fria, möts av beskedet att de ändå inte är betrodda att få hyra en bostad.
Hon har sett människor från sin uppväxt nå graven innan de fyllt 40. Men exakt vilka erfarenheter som är hennes egna vill hon inte säga. Ännu mindre huruvida hon själv har syskon som tar droger.
Ett viktigt tema i boken är just knarkarens anhöriga. Medan Sammi går djupare ner i drogträsket och misslyckas med behandlingarna han ändå får slutar Anni aldrig hoppas. Under långa perioder, på att han ska dö. I nystrukna kläder på väg till jobbet ser hon honom avtändningsknulla med en uteliggarkvinna vid järnvägsspåret.
Vissa kanske skulle tycka att det vore svårt, nästan omöjligt, att skriva den andra romanen efter en succédebut som "Svinalängorna", men Susanna Alakoski känner sig tvärtom befriad. I dag har hon ekonomiska möjligheter att få skriva på heltid, och de till synes chanslösa lär bli huvudpersoner i flera av hennes romaner.