Ett kompromisslöst liv med konsten
New Yorks konstscen på 1960-talet är väl representerad i Moderna museets samlingar.
Men Lee Lozano missade man - något som nu kompenseras med full kraft, när museets stora sal ägnas hennes konstnärskap.
Man kan se det som att Moderna museet i Stockholm nu reviderar sin konsthistoria. I efterhand har man köpt in fyra verk av Lozano och nu är hennes livsgärning föremål för en stor utställning. Det är första gången på nio år som museets stora sal tillägnas ett kvinnligt konstnärskap.
Lee Lozano blev ett känt namn på 1960-talet, men till skillnad från sina manliga kollegor föll hon i glömska. Först på senare år har omvärlden börjat få upp ögonen för hennes kompromisslösa konst.
Modernas retrospektiv tar avstamp i Lozanos teckningar, många har inte ställts ut tidigare. Frustrationen över den manliga dominansen i konstvärlden, men också över rådande tidsanda och kvinnliga ideal styr hennes penna. Lee Lozanos kvinnliga munnar är allt annat än beskedliga. Kaxiga huggtänder, med en cigarr som ser ut som en kuk med briljantringar mellan tänderna.
De manliga könsorganen dyker upp igen och igen, i allt från humoristiska teckningar till de sex meter långa fallossymbolerna i form av målningar av verktyg. Men enligt Iris Müller-Westermann handlar det snarare om kraft och potens än om sexualitet.
Lee Lozano kritiserar konsumtionssamhället på ett sätt som känns oerhört aktuellt och hennes reaktion på sexualiseringen av reklamen kunde lika gärna vara från i dag. Den kända sloganen "Nio av tio tandläkare använder..." blir i Lozanos tappning "9 out of 10 eat cunt for mental health" och Courbets berömda målning av en kvinnas underliv, "L'origine du monde" blir en myntautomat där allt går att köpa för pengar. Men feministrörelsen blev hon aldrig en del av, tvärtom vände hon sig mot den sortens grupper och strukturer. "Jag är ingen feminist. Jag menar att både män och kvinnor är samhällets slavar", sade hon.
New York betydde kreativitet och ett flöde av idéer för Lee Lozano, hon såg framför sig en värld med fritt utbyte av tankar, konst och idéer, där man delade med sig snarare än slogs för sin position. Besvikelsen på konstvärlden var kanske oundviklig, och blev startskottet för en serie idébaserade verk där hennes liv och konst smälte ihop. I protest gick hon helt enkelt ut i strejk, i verket "General strike piece" från 1969 listar hon sina sista besök på gallerier, utställningar, barer med mera - alla evenemang som hade med konst att göra.
Samtidigt gör hon sina sista målningar. Trots att hon älskar att måla har hon kommit fram till slutsatsen att hon inte kan gå vidare med måleriet utan att upprepa sig.
"Dropout piece is the hardest work I have ever done", skriver hon själv i sina anteckningar.
