Minnesvärt om minnesförlust

Det är på flera sett en unik tilldragelse när Skandiabiografen i Karlskrona nu tar upp den finske regissören Aki Kaurismäkis Mannen utan minne.

Så vitt jag kan erinra mig är det första gången biografen visar en film från distributionsbolaget Folkets Bio på repertoaren.

Att det dessutom sker mindre än två månader efter Sverigepremiären är också positivt. Till yttermera visso rör det sig om en finsk film, förvisso väl belönad i årets Cannesfestival, vilket inte gör händelsen mindre remarkabel.

I Aki Kaurismäkis filmvärld finns tre underavdelningar: iscensättningar av klassiker, improviserade road-movies och noga koreograferade skildringar av samhällets mest utsatta.

Mannen utan minne är ett exempel på den sista genren. Men det rör sig inte om diskbänksrealism. Istället är det snarare en sorts saga i H.C. Anderssons efterföljd där varje scen är noggrant uppbyggd och där färgskalan understryker att det inte rör sig om en dokumentärskildring.

Kameran är befriande stillastående och scenerna kan snarast ses som ett antal filmade tavlor. Att sedan dialogen är ordkarg som en isländsk saga och att musiken spelar en avgörande roll för både stämning och handling, gör att man alltid känner igen sig i en film av Aki Kaurusmäki. Här bjuds både på amerikansk blues och - givetvis - finsk tango.

Sedan Matti Pellonpääs frånfälle, han förekommer på barväggen i den nu aktuella filmen, har Markku Peltola blivit en Akis huvudaktörer. Tillsammans med Kati Outinen gör han med små åthävor ett lågmält porträtt av två människor som finner varandra.

Aki Kaurismäkis filmvärld är speciell men med Mannen utan minne har han lyckats skapa ett minnesvärt skillingtryck som är klart sevärt, inte minst för att det så markant avviker från det du vanligen får se på biorepertoaren.

Thomas Ahlqvist