Brittisk-palestinska Isabella Hammad flätar samman teater, politik och släkthistoria

Redan på första sidan av Sonias berättelse träder hon fram som en sammansatt person, irriterad, trotsig, full av tvivel – och intagande. Hos systern i Haifa träffar Sonia Mariam, en regissör som håller på att sätta upp Hamlet på Västbanken. Planen är att premiären ska äga rum i Betlehem. Mariam är ensamstående och hon vet det Sonia ännu inte vet – att projektet kommer att möta det ena hindret efter det andra, men hon väljer hoppet.

Tre kvinnor och tre olika hållningar: Systern arbetar i Israel på en skola där de flesta elever är judar, Mariam åker av och an mellan Israel och Västbanken, vill få ihop de israeliska palestinierna med Västbankens, medan Sonia bara vill ha semester. Men den som skulle spela Hamlets mor Gertrud hoppar av och Mariam övertalar Sonia att vara med på en repetition. Sonia ser ett tillfälle att besöka en farbror på Västbanken, och så är bollen i rullning.

Isabella Hammads imponerande debutroman ”Parisaren” utspelade sig mellan 1914, när första världskriget bröt ut, till 1936 när det arabiska upproret i Palestina inleddes. Den följde en ung man från Nablus till Paris och tillbaka till ursprunget, en resa som förvandlade honom, snarare än att vara hemma överallt var han inte hemma någonstans.

Den nya romanen för fram den livskänslan till idag: Sonia går förbi det hus som hennes farföräldrar ägde i Haifa och som hon besökte varje sommar när hon var barn. Nu är det sålt till en judisk familj. Sonia är nostalgisk men Mariam skrattar åt alla slitna bilder för allt som förlorats: Nycklarna, kufiyorna, olivträden, ”är det allt vi har att komma med?”. Mariam lever i verkligheten medan Sonia ännu är fast i exilens klichéer.

Teatern öppnar hennes ögon. Den klassiska texten pekar rakt in i samtiden, ställer frågor som kräver svar. Är det ädlare att lida och fördra ett bittert öde än att ta till vapen mot ett hav av kval? Hamlets tvivel är också teatergruppens, det finns en läcka i den, någon avslöjar deras planer för Shin Bet, Israels Säpo, spelplatsen i Betlehem spärras av. De söker sig till nya platser, men de israeliska myndigheterna kan när som helst stänga ner föreställningen, här som i verkligheten: ”Freedom Theatre” i Jenin vandaliserades av den israeliska militären i slutet av förra året.

Skådespelarna kommer från olika delar av landet, någon från Hebron där palestinier ständigt hotas av bosättare, en annan från ett flyktingläger, en tredje från Israel. De är också oense om mycket, även om pjäsens handling: Gertrud blir våldtagen av Claudius, säger George som är född och uppvuxen i ”Ramallahbubblan”. Sonia som kan sin Shakespeare protesterar, men George insisterar: ”Som Palestina blir, och precis som i Palestina finns det delar av henne som accepterar det, som bedrar den gamle kungen, glömmer bort hur det var förr, slutar vara lojal. Precis som förrädarna på insidan och de där som sålde mark till judarna. […] Det är inte bara det att vi blivit förtryckta, vi har svikit oss själva också.”

Det är en central replik som sammanfattar bokens tema: den palestinska tillvaron är full av vålnader, minnen av dem som fördrevs, föreställningar om dem som stannade kvar, konflikter och familjehemligheter. Palestinierna är själva vålnader som hemsöker marken där byar utplånats och likt Hamlets far utkräver hämnd.

Sonia kom till Haifa för att vila men vistelsen blir ett uppvaknande till en verklighet Hammad beskriver med skärpa och omsorg om detaljerna. Det som börjar som en snart 40-årig kvinnas en aning självupptagna berättelse om en hemkomst, utvecklas efterhand till en komplicerad väv, där det personliga flätas samman med det politiska – och med teaterkonsten i en värld där existensen ständigt står på spel. Vid ett tillfälle ska Sonia ensam läsa Gertruds repliker utan att Hamlets svar hörs som annat än långa tystnader och då hör hon plötsligt sig själv: den första repliken, ”Vad har jag gjort?”, utlöser hos henne en skräck som är nära att slå över i vrede.

Alva Dahls översättning följer fint med i Sonias olika känslolägen, fångar hennes energi, värms av hennes oro och följer med när hon drar sig inom sitt skal. Vi ser genom Sonias ögon, ser att teatern inte kan förändra verkligheten, men den kan vittna om det våld och det förtryck som pågår.

Och för Sonias del innebär uppvaknandet på liknande vis en ny utsikt, snarare än en insikt: hon konfronteras med en verklighet hon tidigare bara haft klichéartade föreställningar om, världen kommer henne till mötes huller om buller: beväpnade soldater, trafikstockning, avspärrningar, maträtter, landskap, havet i Haifa och murarna i Jerusalem. Hon ser allt och är full av frågor, men får inga svar, inte på vad hon gjort eller vart hon är på väg, inte heller om föreställningen blir bra nog eller om den överhuvudtaget kan spelas. Men tvivlet är också ett slags tillstånd och vålnaderna gör trots allt entré, inte bara på teatern.