En omskakande flyktingberättelse som dröjer sig kvar länge
Aska i munnen
Författare: Brenda Navarro
Översättning: Hanna Axén
Tranan förlag
Sedan jag läst den omtumlande ”Aska i munnen” har mitt liv i viss mån förändrats. Varje gång jag ser en trasig människa fara runt med en Foodoraväska numera försöker jag fånga dennes blick. Det går nästan aldrig. Jag söker väl de två syskonen i Navarros roman, en berättelse lika nära läsaren som en andedräkt. Om unga människor som i en ravindjupt ojämlik värld försöker finna ett drägligt liv på en ny plats. De är ingen, men ändå ständigt sökande – och vi utnyttjar dem.
Berättaren är storasyster till Diego. När mamman försvinner från Mexiko till Spanien för att arbeta som hushållerska, lämnar hon barnen kvar. Dottern får ta allt ansvar. De reser efter. Men hoppar Diego från balkongen?
”Språket i sig är rått och rakt men samtidigt nära, varmt och omfamnande.”
”Aska i munnen” är en flyktingberättelse med så många ingredienser. Jaget andas flämtande mellan dåtid och nutid – eller har den berättande systern tappat kontrollen om tid och rum? Språket i sig är rått och rakt men samtidigt nära, varmt och omfamnande. För några drömmar finns kvar.
Det är lätt att konstatera att det har kommit ovanligt många, starka kvinnliga författare från Mexico på senaste tiden. Jag tänker på Cristina Rivera Garza, vars novellkonst skapat svallvågor, på Fernanda Melchor, (väl översatt, också av Tranan) med sin ”mardrömslika realism”. För att bara ta två andra exempel.
Men hela världslitteraturen är fylld av huvudpersoner som söker en plats i livet, likt i chilenska Alia Trabucco Zeráns ”Rent hus” från i våras. Men Navarros berättare är drabbande, på väg in i vuxenlivet, på en plats där hon är ingen. Möjligen en lögnerska med broderns aska i en påse. Någon som du aldrig glömmer.
