Otroligt lyckat när Bengt Ohlsson återigen spinner vidare på ”Doktor Glas”

Bengt Ohlssons ”Gregorius” gavs ut för tjugo år sedan och utgår från Hjalmar Söderbergs klassiska dagboksroman ”Doktor glas” (1905). I den handlar det om ett ovanligt lyckat skifte av perspektiv, från Söderbergs titelfigur till dennes hatobjekt, den föregivet osympatiske och hycklande prästen Gregorius. Denne mördas slutligen av Glas, som en akt av nietzscheansk välgärning och förvriden kärlekshandling gentemot prästens ängsliga unga hustru Helga. När Ohlsson i sin nya roman, som bär just titeln ”Helga”, ytterligare en gång skiftar fokus, fullbordas det giftiga och bedrägliga triangeldramat mellan doktor, präst och hustru. Om än retroaktivt, eftersom året nu är 1937, Helga har hunnit komma upp i sextioårsåldern och tidigare nämnda män – mördare och mordoffer – alltså är döda.

I romanens nutid lever Helga ett ordnat, borgerligt familjeliv med make, hushållerska och parets gemensamma två söner samt den nu gravida dottern Signe som officiellt är en frukt av äktenskapet med Gregorius. Det sistnämnda är en livslögn som ingen, varken Helgas man eller Signe själv, känner till eftersom hon i själva verket är dotter till Helgas forne älskare Klas Recke, som också är en central figur i ”Doktor Glas”.

I likhet med såväl Söderbergs förlaga som ”Gregorius” är ”Helga” skriven i jagform, där Ohlsson med titelfigurens egna ord och romanens ständigt laddade presens finkänsligt skildrar hur hon måste bevara sin hemlighet till varje pris. Denna inre press når närmast katastrofala höjder då hon erhåller ett brev från en okänd antikhandlare, som försåtligt informerar henne om att han i en chiffonjé hittat en gammal dagbok med ”för Er och andra” komprometterande och möjligen ”direkt kriminella” uppgifter. Det rör sig om inget mindre än Doktor Glas dagbok, alltså det material som utgör Söderbergs roman. Ett intertextuellt fiffigt grepp, som för Helgas del dock innebär att lögnerna och förvillelserna riskerar att hinna ifatt henne. Och inte blir det bättre av att den allt annat än tillförlitlige Recke åter dyker upp i handlingen.

”Helga” är en oavlåtligt spännande, psykologiskt engagerande och stilistiskt njutbar roman med en dramaturgiskt snudd på perfekt disposition, och som trots sina närmare 400 sidor är befriande fri från longörer. Det existentiellt och moralfilosofiskt förtätade dramat är framför allt en övertygande skildring av en kvinnas inre och yttre prövningar, och allt i en grundton som fint tangerar Söderbergs milda melankoli och varma vemod.