Stark och engagerande debutroman om hierarkier på högstadiet

Hon skulle inte klara sig utan musiken dånande i lurarna. Inte utan Jennie heller förstås, den svarthåriga tjejen med tyllkjol som liksom hon själv sorterats ut av skolans uppkäftiga prinsessa Moa.

Alexandra Dahlberg tecknar ett både träffsäkert och smärtsamt porträtt av Amanda i debutboken ”Vi är bara inte vänner längre”. Beskrivningarna är detaljerade, ibland riktigt råa, och tankarna kastas gripande mellan reflektioner kring det som sker och det Amanda önskar.

Dahlberg arbetar effektfullt med kontrasterna i den hårt hierarkiskt präglade skolan. Dialogerna mellan tonåringarna stegras ofta häftigt och hon väjer inte för att skildra hur mobbningen breder ut sig, hur grupptrycket och rädslan sprider sig bland ungdomarna, och hur motstridiga känslor trots allt får utlopp när gruppens ledande gestalter inte närvarar.

För Amanda är nog det som skaver mest att Lejla, som hon tidigare varit bästis med, har bytt sida och numera ingår i Moas följe. Hur kunde det bli så?

Men allt är inte bara mörkt. Amanda har ett enormt musikintresse, som både stärker hennes inre när det känns tufft och som triggar hennes kreativitet, även om hon är blyg. Hon har också en varm familj och en fin vän i Jennie, som med både humor och skärpa analyserar allt som pågår och har tydliga åsikter.

Det finns även ett oväntat och rafflande spår i boken. Plötsligt erbjuder nämligen den populära Tami Amanda att sjunga i hans och Rilles band. Och snart hägrar en stor musiktävling. Att Tami dessutom råkar vara både snygg och Moas pojkvän gör så klart situationen utomordentligt komplicerad.

”Vi är bara inte vänner längre” är en rå och fängslande berättelse. Dahlberg balanserar alla trådar fint och rör sig ledigt mellan det grymma och det hoppfulla. Karaktärerna nyanseras elegant efterhand och flera överraskningar avslöjas. Det är med andra ord en både spännande och engagerande bok.