Dags att gå till botten med diagnoserna
Sverige sticker ut internationellt när det kommer till adhd-diagnoser. Mellan 2019-2022 ökade antalet diagnoser kraftigt, med uppåt 50 procent. Enligt Socialstyrelsen har 10,5 procent av alla pojkar och 6 procent av alla flickor diagnosen och man tror att siffrorna kommer att öka till 15 respektive 11 procent innan utvecklingen planar ut. Från 2006 till 2022 ökade antalet adhd-diagnoser hos flickor med 1000 procent.
Det är minst sagt exceptionellt.
Men i en debattartikel på DN Debatt (den 6 juli) skriver en rad läkare och psykologer att det vid sidan om adhd-diagnoserna också har skett en annan ökning på senare år: nämligen de som vill bli av med sina tidigare adhd-diagnoser.
Enligt internationella studier bör antalet adhd-diagnoser ligga på 5-6 procent av den unga befolkningen och cirka 3-4 procent av den vuxna befolkningen. Men i vissa regioner är det tre gånger så många som har diagnostiserats med adhd och som äter starka mediciner mot det.
Läkarna och psykologerna i debattartikeln beskriver ett forskningsprojekt som de genomfört i Region Skåne, Lund och Göteborg där man intervjuat patienter som önskar en förnyad utredning om sin adhd-diagnos. Vad som framkommit är att många av patienterna inte uppvisar några tecken på att ha diagnosen. Forskarna menar att kraven som låg till grund för diagnosen i många fall var “otydliga och ibland godtyckliga för både barnet och dess föräldrar.” Många av de barn som fick diagnosen kände redan då att den inte stämde och att de inte ville ha den - men de fick den ändå.
I en tidig ålder kan en diagnos givetvis vara något som underlättar livet, det kan exempelvis leda till extra stöd och insatser i skolan. Men i vuxen ålder kan diagnosen snarast vara begränsande, tänk exempelvis under mönstringen.
Men överdiagnostiseringen leder naturligtvis också till konsekvenser för dem som faktiskt har adhd. Resurserna för dem blir färre och köerna till vård blir längre.
Hur kan det ha blivit så här?
“I ivern att vara tillgänglig och möta efterfrågan” har psykiatrin gått från grundläggande kriterier för diagnostisering, menar skribenterna. För att få diagnosen adhd bör funktionsnedsättningen vara varaktig och påverka det dagliga livet i stort, det räcker inte enbart med att ha symptom. Men denna diagnostisering tycks man i många fall ha frångått.
”Vad som står klart är att Sverige sticker ut, och man bör ta reda på varför.”
Regeringen håller nu på att utreda frågan, och varför diagnostiseringen skiljer sig så mycket mellan olika regioner. Det är minst sagt ett haveri att behandla unga människor med starka läkemedel, som kanske hade klarat sig helt utan det under andra omständigheter.
Men man bör även fråga sig om skolans roll i diagnoshysterin. Är det måhända snarare avsaknaden av tydliga ramar, att alla ska “söka-sina-egen-kunskap” och bristen på klassisk undervisning, som har gjort att allt fler elever kategoriseras som utanför normen? Kanske är det inte mängder av ungdomar som bör diagnostiseras, utan snarare svensk skola som bör genomgå en psykiatrisk genomlysning? Och vad är psykiatrins roll i det hela?
I dag äter exempelvis runt 10 procent av befolkningen antidepressiva läkemedel. Kanske bör man i vissa fall titta mer på andra mer strukturella orsaker, snarare än att ordinera läkemedel?
Vad som står klart är att Sverige sticker ut, och man bör ta reda på varför. Det är viktigt, framför allt för dem som kämpar med en adhd-diagnos och som är i störst behov av psykiatrins vård och behandling.
