Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Eleverna rånas på sitt kulturarv
Terminen har startat för höstens gymnasieelever, de första som går enligt den nya läroplanen Gy25, vilken trädde i kraft den första juli i år.
En av de största förändringarna är övergången till ämnesbetyg, från de tidigare kursbetygen. Att i stället för att sätta ett enskilt betyg för varje etapp – svenska 1, 2 och 3 – göra en helhetsbedömning när alla moment avklarats har efterfrågats för att minska stressen för elever.
Att implementera den förändringen var byråkraterna på Skolverkets huvuduppdrag när de tog fram uppdaterade ämnesplaner. Tyvärr passade de även på att peta in ett antal små ”moderniseringar”. En sådan liten, men djupt oroande förändring är den styvmoderliga behandlingen av litteraturhistoria i svenskämnet. Detta har Skolverket helt enkelt strukit gymnasiets nya Svenska 1.
Samtidigt passar de antiintellektuella byråkraterna på att peta in kreativt skrivande i ämnet – vilket får en att undra om Skolverket vill spä på utvecklingen där allt fler vill skriva skönlitteratur, men allt färre vill läsa den.
Det enda som ska bjudas höstens gymnasieelever i första ring när det kommer till litteraturhistoria är en ytlig översikt av epokerna, som är den smula som finns kvar i svenskämnets så kallade centrala innehåll. Något som framgår av Skolverkets hemsida.
Intressant blir det när man jämför med formuleringarna i den förra läroplanen, som trädde i kraft så sent som 2022. Då skulle skönlitteratur ”författad av såväl kvinnor som män, från olika tider och kulturer” ingå i kursen Svenska 1, nu ligger tonvikten i samma kurs i stället på samtida litteratur. Klassiska verk puttas bak till andra ring.
Att undervisa är att välja, eller i många fall att välja bort. Men att stympa litteraturen, samtidigt som punkten om språklig variation kvarstår helt oförändrad är inte klokt. Elever ska alltså kunna analysera hur ”geografisk och social bakgrund, ålder och kön samt hur makt, normer och identitet kan komma till uttryck i språkanvändning” utan att ha någon litterär kontext att bottna i. Frågan är hur det ska gå till?
Litteraturhistorien är fylld med skildringar av hur språk används och utvecklas i olika delar av samhället. Att låta eleverna göra sina analyser utifrån dessa är en mer stabil grund än egna erfarenheter.
Samhällsanalys är förstås inte det enda som litteraturhistorien kan bidra till. För att återkoppla till det kreativa skrivande som eleverna förväntas ägna sig åt, så är förankring i litteraturhistorien något som tveklöst gör människor till bättre författare. Det finns ingen som blir bra på att skriva, utan att först ha läst mycket.
Allra mest upprörda över den rejäla ambitionssänkningen borde eleverna själva vara. Det är ju de som rånas på sitt kulturarv. Litteraturhistorien är, tvärt emot vad Skolverket tycks anse, ingen bagatell.
