Katarina Erlingson: Osynlig maktkamp kan drabba hela landet
Maktkampen mellan staten och kommuner och regioner har pågått under många år och under olika regeringar. De riksdagsledamöter som väljs in från olika delar av landet blir snart bara en kugge i det hjul som vill centralisera makten till nationalstaten. Med mer eller mindre jämna mellanrum kommer utredningsförslag som avser att stärka centralmakten i Sverige.
Nu är det dags igen. I början av sommaren lämnade utredare Lena Marcusson över utredningen “Staten och kommunsektorn - samverkan, självstyrelse, styrning” till civilminister Erik Slottner (KD). Utredningen om hantering av EU-medel har blivit ett betänkande och är ute på remiss. Där föreslås en ny organisation för förvaltning av EU-medel. Vårdansvarskommittén är en annan utredning som har centralisering som huvudfokus, där sjukvården helt eller delvis är tänkt att förstatligas.
Utredningar om vilken nivå som ska bestämma vad är inte tillräckligt spännande att göra stora nyhetsreportage om. Därför går dessa beslut ofta under radarn, det blir bara en maktkamp mellan politiker på olika nivåer. Strunt samma tänker antagligen många. Effekterna kommer däremot att påverka medborgarna, men det är för diffust för att bli begripligt för den breda allmänheten.
”Det regionala utvecklingsansvar och tillväxtuppdrag som ligger under regionerna försöker länsstyrelserna sedan lång tid underminera.”
Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, som är medlems- och intresseorganisation för just kommuner och regioner försöker förstås förhindra att staten tar över alltmer makt. Regionpolitiker av olika färg skriver debattartiklar och påminner om subsidiaritetsprincipen, som Sverige har förbundit sig att följa genom att ratificera Europarådets konvention om kommunalt självstyre 1989. Enligt denna svårstavade princip ska beslut fattas på lägsta lämpliga nivå, så nära medborgarna som möjligt. Det brukar svenska regeringar högaktningsfullt strunta i.
De ovan nämnda utredningarna vill ge mer makt till länsstyrelserna, statens förlängda arm i länen. I stället för att regionerna är delaktiga i de så kallade strukturfonderna som fördelar EU-medel ska Jordbruksverket respektive sex av länsstyrelserna sköta det. Staten och länsstyrelserna står för likriktning i någon sorts missriktad rättvisa. Men det skiljer mycket mellan exempelvis Skåne och Norrbotten, inte bara i mil, utan också genom olika förutsättningar. Visserligen är båda gränsregioner och har liknande erfarenheter av att ha ett stort utbyte med grannlandet och dess invånare, men antalet invånare och befolkningsstruktur skiljer sig, liksom arbetsmarknaden. Även om det sistnämnda börjar ändra sig i positiv riktning för de norra regionerna.
Regioner med samma uppgifter har bara funnits i hela landet sedan 2019. Region Skåne och Region Västra Götaland fick gå före i hela tjugo år. Det har gjorts försök i alla dessa år att försvaga de folkvalda regionerna och stärka länsstyrelserna. Det som i utredningen stavas “samverkan” verkar bara vara på statens villkor. Det regionala utvecklingsansvar och tillväxtuppdrag som ligger under regionerna försöker länsstyrelserna sedan lång tid underminera.
Det är en styrka för ett så avlångt och varierat land som Sverige att ha regioner där företrädarna kan sin region och dess förutsättningar och som dessutom är valda av dess invånare. Måtte civilministern stå emot centraliseringsivern, men det är lätt att tvivla. Att flytta besluten längre ifrån dem som berörs är inte bara ett brott mot subsidiaritetsprincipen utan också en misshushållning med de resurser som finns i Sverige.
